Eftersom mina val i livet rent kroppsligt just nu är att ha ont , ha jätteont eller gråta av smärta så skulle man ju kunna tro att man väljer ont.

Men jag håller på att krevera. För om jag ska ha bara ont så måste jag ligga i sängen, uppbaxad med en kudde mellan låren, en kudde under vänsterarmen, två kuddar under huvudet och jag bör vända mig var 3:e minut för att inte bli alldeles stel och för att inte vänsterarmen helt ska domna bort. Och att vända sig gör så fruktansvärt ont att jag drar mig varje gång.
Det här är alltså dagens sanning. Jag är en strokepatient mer eller mindre. Hur kul är det?

För att ha jätteont så gör jag som jag gör nu, halvligger i soffan, läser, löser korsord och surfar.Sätter på en maskin och plockar undan frukosten efter mig eller barnen. Min vänsterarm är konstant bortdomnad från axeln och ner. Ryggen och bäckenet känns som söndersugna karameller som nån sparkar på med stålhätta. Magen pressas upp och själva vävnaden känns som att den ska spricka, och barnet trycker mot lungorna så jag har svårt att andas. Jag påminner mycket om en KOL-patient till vardags.

För att ha så ont att jag gråter ska jag göra som jag gjorde igår, då var vi på lunch hon Jonas tvillingsyrra, efter det åkte vi till Bromma blocks för att jag skulle köpa skor. Efter det åkte vi till Jonas andra syrra och käkade middag.

Det var också lite rajraj i lördags för då var vi hos Lars och Anna och åt och drack gott, men där spenderade jag den störta delen av tiden liggandes. Men shit vad slut jag var efteråt, kl 02:00 när jag ska ta mig upp för vår glashala trappa med en lagom berusad man. Jag hade så ont att jag på riktigt trodde att jag skulle dö.

Men det är värt det. För man får komma ut, andsas utomhusluft, man får lite input, träffa andra som man kan gnälla för och inbilla sig själv att ju mer jag plågar min kropp, desto fortare sätter förlossningen igång.