För övrigt är det någonting inom mig som gråter när Jonas helt plötsligt har genomskådat den sång som min mormor sjungit för alla små sedan 50-talet. Den hon vaggat oss till, sjungit när vi varit ledsna. Den säger Jonas är en sång för utvecklingsstörda och att jag låter helt efterbliven när jag sjunger den för Märta, och nu har Uma hakat på det och sjunger den med tungan utanför munnen för att låta extra efter.

:-´(