Kärlek för mig är när man tänker att allt i ens liv kan försvinna på en sekund, bara jag är med min familj.
Med mina älskade barn och min älskade man.
Jag kan bo i ett tält i Afganistan eller i en igloo på Grönland eller en 4:a i Göteborg´s innerstad, det skulle vara tufft och hemskt och ångestladdat men jag skulle vara med dom jag älskar.

Därför tycker jag att det är intressant att diskutera kärleken till sina barn. Blir den starkare och starkare eller avtar den eller förändras den?
Jag hoppas att den förändras för jag kommer ju tvingas bo ifrån dom största delen av mitt och deras liv liksom.
Jonas däremot, honom behåller så länge han klarar sig utan rollator.
För honom älskar jag så mycket så hjärtat spricker. Fast han oftast är dum i huvet.