Mitt första jobb i livet var som personlig assistent åt en tjej som jag ärligt talat aldrig fick veta vad det var för fel på, men hon kunde inte gå, och hon kunde inte prata så bra.Men hon bodde själv i sin lägenhet.

Jag satt där första dagen i hennes kök och läste Metro när hon kommer inrullande med sin rullstol och säger på ett väldigt "sluddrigt" sätt:

Tööchig, töööötiGG
Jag bara ler och skakar på huvet
-Diiicka, diiiiicka. Tööööttig
-Nej tack, det är bra!
-diiiiiicka!!!! DICKA!!
-Nej tack, jag har egen dricka med mig




-jahaa, du vill ha dricka?

Sen tappade jag henne i golvet osv.
Jag jobbade bara där en enda dag. Sen blev jag städerska på Lidingö i små slott och svor att en dag skulle komunismen segra. Vet inte vilket som var tråkigast ärligt talat, men dom rika på Lidingö hade iallafall snyggt hemma till skillnad från hon i rullstolen. Mycket snyggare.