Idag gjorde vi det. Vi köpte den fulaste möbel jag vet. En möbel som är sjukt praktisk, var på extrapris och ja...är praktisk.
Dock till Palomas rum, inte till typ vardagsrummet eller nåt.
Både jag och Jonas var på pisshumör när vi kom till IKEA, hans sista dag på semestern och min sämsta dag för att jag sovit skitlänge och det var så jävla stökigt i lägeheten när jag vaknade att det inte gick att sitta någonstans pga all jävla rentvättad tvätt och alla böcker och papper och smulor skor och löviga filtar och sladdar och gamla mackor och annat skit som gör att man blir på pissigt humör.

Efter att ha presat i Uma en 5 kronorskorv eftersom hon vägrat äta frukost och vi insåg att klockan var 13.00 så köade vi aslänge för att kasta in henne i Leklandet och sen irrade vi runt, träffade den förtjusande lilla Lotta som vi båda blev på bättre humör av och konstaterade i mun på varannn var "så jävla söt" när hon gått.
Vi kutade mot kassorna, plockade inte på oss någonting, jag gick och ställde mig i kön till självbetjäningskassorna medans Jonas hämtade kartongerna.

När det till slut var jag som var längst fram hade Jonas fortfarande inte dykt upp.
Precis när jag skulle erbjuda en tredje person att gå före ser jag honom och hamnar i-som vanligt-ett tourettes ADHD-transliknande tillstånd och skriker på Jonas skithögt så att han ska se mig samtidigt som jag med en både vädjande och anklagande röst säger åt alla i kön att "min man är på så jävla pissigt humör för han ska börja jobba imorgon och vi har tjafsat hela dan och han kommer inte överleva den här kön"

Alla ler och nickar förstående, men tyvärr så hade Jonas packat byrån lite på bredden, så vi kom liksom inte fram i kön och så skulle jag hetslyfta den och så ramlade den och sen körde vi in i en tant och Jonas höll på att dö och ville helst stå längst bak i kön och fortsätta se ut som Mr Cardiac Arrest.

Men det gick bra.  Nu är vi alla tre välbehållna, mätta, glada(tack systembolaget) och inte alls arga på varandra.