Ibland drömmer jag om att vara hemmafru.
Eller att Jonas är hemmaman.


Imorse var en väldigt mysig morgon. Vaknar utvilad eftersom Uma valt att terrorisera sin syster istället för oss under natten. Jonas irrar runt naken och luktar skitmycket parfym(önskar att jag inte väger 94 kg och har ont) letar efter olika saker och måste varje gång fråga mig.
"Har vi vuxenvantar?" "Tror du vi har vuxenvantar där uppe?" "har du sett min lilla bok?"
(Det är här han går från den vuxna man jag gärna skulle vilja göra det där med, till den så kallade "mongoliden")

Går upp innan barnen, sätter på citronte, tänder doftljus och går upp och väcker dom vackraste små parvlarna i världen.
Sitter i lugn och ro och svarar på frågor som "i vilka länder dricker man te" "vad menas med västvärlden" och "finns det paradisfåglar i Sverige"

Det är alltså det här som är guldkornen i livet, det är det här man älskar, även om det så klart är fantastiskt mysigt att ha en pytteliten bäbis, eller en större bäbis som lär sig krypa gå och prata och som är helt hjälplös utan just mig.

Men den tiden är över på 2 sekunder. På riktigt 2-4 sekunder. Sen är dom riktiga människor. Som pratar.Som frågar. Som 2 minuter innan man ska gå ber om att få lära sig knyta rosetter.
Som ligger sked med armarna om varandra och som gör sällskap till dagis och skolan när deras mamma har ont i magen.


Så, om ni tror att lyckan i livet är att bli gravid och ha en liten bäbis så visst, men bara i 2-4 sekunder.
Sen har ni en evighet av tioåringar som frågar vad västvärlden är, och 4 åringar som frågar om det finns paradisfåglar i Sverige och sen efter ytteligare några år får du barnbarn och så fortsätter det.

Därför skulle jag vilja att någon av oss vara hemmaförälder, så att man kan sitta med tända ljus och svara på frågor, istället för att gå ifrån på jobbet för att ringa hem och väcka dottern.
Det är fan inte livskvalité.